Våra politiker har inte insett att invånarna är de verkliga makthavarna.

Jag skrev en gång ett inlägg i Arbetarbladet som fick stor genomslagskraft, där jag pekade på att skadade och sjuka travhästar behandlas bättre än sjuka människor. En travhäst konstateras sjuk av en veterinär och får därefter behandling och vila, de flesta sjuka människor misstros trots läkarintyg. Så sjuk kan ingen vara, att den personen inte kan utföra något slag av arbete, var det politiska budskapet från den borgerliga regeringen.

Har synen på invånarna ändrats sedan vi fått en rödgrön regering? Svaret på det måste bli nej, varför de långtidssjuka behandlas som om de får skylla sig själva är svårt att förstå. De allra flesta långtidssjuka har blivit det genom sina jobb, förslitningsskador och psykisk ohälsa (gått in i väggen) är följden av oförstående arbetsledningar och att de jobbat trots att kroppen börjat säga ifrån. Men den största orsaken till att det gått för långt, har varit rädslan för en raserad privatekonomi.

Arbetslinjen som innebär en premiering för de som arbetar och att övriga straffas är ett misstag som de politiska beslutsfattarna bittert kommer att få ångra. De hade inte räknat med att så många människor skulle drabbas, för försämringen av sjukförsäkringen utgick från att den missbrukades för att vila upp sig. Jobbskatteavdraget var moroten, de som inte arbetade av skilda anledningar behövde ett piskrapp för att inse allvaret.

Det inte bara sved på de som fick piskrappen, deras psyken klarade inte av de krav som ställdes på dem och allt föll sönder och samman. Många självmord kan kopplas till diskrimineringen av svårt sjuka människor. Risken att vi än så länge bara sett toppen av ett isberg (som man brukar säga), måste ses som minst sagt hög. Det har blivit okej att pressa invånarna till det yttersta, det är ju det arbetslinjen går ut på.

Varken organisation eller personalpolitik är de offentliga verksamheternas starkaste sida, däremot har anställda chefer med stöd av politiska förtroendevalda varit duktiga på att hålla nere utgifterna för personal. De värsta syndarna i det fallet är landstingen och kommunansvariga för skolan.

Nu slår det tillbaka på våra politiker. Bristen på förståelse hos våra politiker för hur deras väljare upplever hur vårt samhälle blivit, bäddar för att politikerna hamnar i skottgluggen. Vad vet våra politiker om hur verkligheten ser ut för många i dag? De politiska förslagen till förändringar visar att de inte vet ett dugg.

Men livet handlar om så mycket, vilket inte passar in i politiskt tänkande som utgår från en framtagen mall. I den mallen framgår inte att många familjeförsörjare upplever det som att de är bundna till händer och fötter av att vara en nyttig medborgare. De förbannar också sin egen dumhet att ha satt sig i skuld, därför att andra gjort det. Det har blivit ett grupptryck att äga sin bostad, det är inte fint nog att bo i hyreshus. Hög lön, hus, bostadsrätt, fin bil och en titel, det är status i vårt land, det gäller att bli sedd i det samhälle vi nu lever i. 

Men vad händer med alla osedda i vårt land, de som inte har någonting att skryta över. Det finns numera en mycket stor grupp människor utöver landets fattigpensionärer, som trots att de jobbar och sliter, nätt och jämnt klarar sig på sin lön. Jag tänker närmast på ensamstående föräldrar inom låglöneyrken. Under flera år har våra så kallade folkvalda blundat för att barnfattigdom blivit allt vanligare. Det har också blundats för hur inte minst de riktigt gamla fattigpensionärerna blir behandlade. Tyvärr är det konsekvensen av att alla måste vara nyttiga för samhället, trots att det är samhället som är till för invånarna. 

Men den senaste tiden har det talats om att det inte längre ska löna sig att låna, vilket verkligen fått många låntagare att darra. Allt är inte längre frid och fröjd för de som lånat till konsumtion, skaffat sig hus eller bostadsrätt, nu ska de betala vad det kostar. Det lutar åt att det blir ränteavdraget, det är ju faktiskt ett bidrag. Märkligt att inte alliansen kom på det som skulle ta bort alla bidrag, eller såg de det bara som att det skulle ge en skattehöjning?

Det hela blir lite knepigt för våra politiker, för i vårt land sitter det en massa människor med fasta värden i form av just bostadsrätter och hus. Tillgångar som är inköpta när priserna stigit till höjder ingen ens kunnat drömma om för tio år sedan. Om det inte längre blir intressant och lönande att låna pengar, hur kommer det att påverka konsumtionen?

Nåja, de köpta bostäderna kostar pengar varje dag, men ger ingen inkomst förrän de säljs. Oavsett vad som kommer att hända, kan vi räkna med att blir det dyrare att ha lån och äga belånade bostäder. Men dyrare blev det för många när fastighetsavgift infördes, det fick taxeringsvärdena att öka utan sans och vett. Det har nästan fördubblat skatten för exempelvis ett fritidshus eller radhus. För de med villor i mångmiljonklassen däremot har det inneburit en besparing varje år, men vilka har fått betala?

Om någon kan förklara hur så kallade förtroendevalda kunnat ställa till det så att det blivit som det nu är, skulle den belönas med Nobelpriset i ekonomi. Det måste i mitt tycke vara den svåraste ekvationen att lösa som en matematiker kan ställts inför. Besluten har ju fattas utan insikter om hur ekonomi fungerar, vad ska man då utgå ifrån?

Det som gör att våra politiker hamnat i otakt med inte bara tiden utan också med invånarna, kan skyllas på de rutiner det politiskt uppbyggda systemet skapat. Allting är cementerat att följa en viss ordning, fy skäms den politiker som vågar sig på att måla utanför ramarna. Minns när C.H Hermansson på en partistämma sa ungefär som: Nån jävla ordning får det lov att vara i partiet. Det är många som tycker på liknande sätt om dagens hönsgård inom politiken, att nån jävla ordning måste det vara inom politiken.

Genom decemberöverenskommelsen kommer vi nu att få en period av lappa och laga, en metod ingen vet om det kommer att hålla. Är dansen runt Guldkalven över, eller ska de sämst ställda fortsätta skapa dollarmiljonärer? Oavsett hur våra politiker försvarar vårt välfärdssamhälle, har det skapats orättvisor som om de inte rättas till, kommer att få oanade konsekvenser.

Jag tycker synd om de unga som fortfarande har drömmar om hur deras liv ska bli, eftersom vår värld blivit lika orolig som den var på trettiotalet. Har läst många teorier den senaste tiden om hur framtiden kommer att se ut och alla tycks gå ut på samma sak, någonting måste göras innan det blir ännu fler fattiga i vår värld. Än så länge har inte våra politiker, tagit den teknisk utveckling där robotar och intelligenta datorer tar över jobben på allvar. Det som ställer till det är tunnelseendet när det gäller jobblinjen, det finns inga andra alternativ.

Det är många som upplever att våra politiker har fullt upp med att slåss om eller försvara makten och glömmer bort att inte bara vår värld förändras, utan också människorna. Det enda som driver många människor att orka gå till jobbet är att få pengar för att överleva. De har alltid ett måste hängande över sig, vilket på sikt är förödande. Det är alla dessa människor, som kommer att tvinga fram en helt ny syn på hur samhället ska se ut och fungera.

Den politik som genom Decemberöverenskommelsen nu ska genomdrivas med stöd av runt en tredjedel av invånarna, betyder att det inte är i demokratisk ordning fattade beslut där en majoritet står bakom. Vilka signaler sänder det ut om vår så omtalade demokrati? En regering och riksdag ska se till invånarnas bästa, annars kan det bli så att SD blir största parti i vårt land. Det är ju faktiskt invånarna som ska bestämma hur de vill att vårt samhälle ska vara, inte de politiker som säger sig vara företrädare för invånarna.